ÖDMJUKHET I BÖNEN
av Imâm Ahmad ibn Hanbal
Imâm Ahmad ibn Hanbal sade:
Du ska veta – må Allah vara dig barmhärtig – att då Allâhs tjänare lämnar sitt hus för att gå till moskén så går han för att möta Allah, al-Djabbâr, Den Ende, Den Mäktige, Den Förlåtande, Den i Vars kunskap ingenting är dolt vart de än befinner sig.
Ingenting är dolt för Allâh, inte ens något så litet som ett senapsfrö är för Honom dolt, och inte heller är något Honom dolt som är mindre eller större än det och som finns i dem sju världarna eller i dem sju himlarna, i dem sju haven eller i dem höga bergen, som står stabilt och stadigt.
Och sannerligen så är moskén han går till ett av Allâhs Hus. Då han går dit är det enda han längtar efter Allah, och han beger sig av i riktning mot ett av Allâhs Hus som:
”I de Hus som Allâh har befallt skall uppföras för att Hans namn där skall ljuda högt, prisas Han morgon och afton av dem, vilkas tankar varken handel eller köpenskap kan avvända från åkallan av Allâh och förrättandet av bönen och plikten att hjälpa de behövande; [människor] som fruktar den Dag då [det kommer att kännas som om] hjärtana ville sprängas och då ögonen skall stirra [med tom blick]…” [Kapitel 24, vers 36-37]
Så då någon av er ger sig av från sitt hus för att gå till moskén så skall han tyst, för sig själv, minnas Allâh – ord som inte har någon koppling till angelägenheter eller affärer som hör till Detta Liv. Han ska bege sig av i ett lugn, för detta är det som Profeten beordrade oss att göra; han brukade ge sig av till moskén med hjärtat fyllt av längtan efter Allâhs välbehag och i fruktan och oro för Allâhs vrede och med ödmjukhet och undergivenhet gentemot Allâh.
För ju mer ödmjuk, undergiven och underkastad någon är Allâh, desto mer ärbar och rättfärdig blir han i sin bön, och desto större blir hans belöning – och detta leder till att dyrkaren kommer allt närmare Allâh. Men om han är fylld av högmod kommer Allâh förstöra honom och det kommer att förstöra hans handlingar, för en högmodig persons handlingar accepteras aldrig.
I en hadîth har det återberättats att Profeten Ibrahim , Allâhs vän, spenderade natten i dyrkan och ihågkommelse av Allâh, och på morgonen var han nöjd med nattens dyrkan och han sade: ”Så god al-Rabb (Herren) är, och så god Hans tjänare, Ibrâhîm, är.”
Och följande morgon kunde han inte finna någon att dela sin mat med – och han älskade att dela med sig av sin mat – så han tog ut sin mat till vägen och satt där, i väntan på att någon skulle passera som kunde dela maten med honom.
Då nedsteg två änglar från himlarna och närmade sig honom. Så han bjöd dem att äta med honom och de accepterade hans inbjudan. Sedan föreslog Ibrâhîm att de skulle gå till en närliggande trädgård där det fanns en färsk vattenkälla.
Så de gick med på detta och gick till trädgården, men fann att källan hade runnit underjord, så där fanns inget vatten. Detta var ett hårt slag för Ibrâhîm , och han skämdes över det han sagt (för det fanns inget vatten som bevisade det han lovat), så änglarna sade till honom:
”Be din Rabb (Herre) att ta tillbaka källan.” Så han gjorde det, men källan uppstod aldrig, och detta var ett hårt slag för honom så han sade till änglarna: ”Åkalla ni Allâh.” Så en av dem bad Honom om detta, och se!
Vattnet kom tillbaka, och den andra åkallade Allâh och vattnet rann nära dem. Sedan informerade de honom att när han blev imponerad över sitt eget stående i bön under föregående natt så gjorde detta att hans åkallelse inte besvarades.
Så akta er – må Allâh vara er nådiga – för högmod, för ingen handling accepteras om den följs av högmod. Var ödmjuk i din bön.
Om någon av er står i bön framför sin Herre så ska han, i sitt hjärta, känna till Allâhs många välsignelser som Han ger honom och dem överflödiga gåvorna som Han skänker honom, för Allâh har ärat honom med stor godhet, men han har fängslat sig själv med synder. Därför är det ett måste för honom att vara omåttlig i sin ödmjukhet och undergivenhet gentemot Allâh.
Det är återberättat att Abû ad-Dardâ´ sade; ”Att mitt ansikte täcks med jord för min Herre (är det som är mest kärt för mig) – för det är den bästa sortens dyrkan för Allâh.” Så låt ingen av er vara rädd för jord, eller tycka att det är obehagligt att göra sudjûd (nedfallande på pannan) i det, för det finns ingen tvekan om att ni alla kommer från det (d.v.s. människan skapades av jord).
Inte heller ska någon av er vara rädd att få för mycket av det, för sannerligen, det är genom detta som en person försöker erhålla frihet från slaveri och få skydd från Helveteselden – en Eld som inte ens de stadiga höga bergen – som sattes på jordens yta som pelare för att hålla jorden på plats – kan skydda sig mot, inte heller de sju starka himlarna som är skapade ovanpå varandra och som är placerade där de är som perfekta upphöjda valv ovanför oss [kan skydda sig mot denna Eld], inte heller jorden som placerades som en boning för oss [kan skydda sig mot den] och inte heller de sju haven vars djup eller storlek ingen känner till förutom Den Som skapade dem [kan skydda sig mot den].
Hur ska det då gå för oss? Vi, med våra ömtåliga kroppar, känsliga ben och tunna hud? Vi söker skydd hos Allâh från Elden!
Så om någon av er står upp i bön – må Allâh vara er nådiga – skall han vara på ett sätt som om Han ser Allâh framför sig, för sannerligen; även om han inte ser Allâh så ser Allâh honom. Det återberättas i en hadîth att Allâhs Sändebud rådde en man och sade:
”Frukta Allâh som om du ser Honom, för sannerligen; även om du inte ser Honom så ser Han dig.” [Något som liknar denna version är citerat i en hadîth där Profeten talade till Djibrîl , då han informerade honom om betydelsen av ihsân, så som det är rapporterat i al-Bukhârî och Muslim.]
Detta är Profetens råd till tjänaren i alla hans angelägenheter, så hur är det då inte med då han förrättar bön; då han står framför Allâh, på ett visst ställe, en helig plats, längtandes efter Allâh och med sitt ansikte vänt mot Honom?! Kräver inte denna position – då han står i bön – samma ihsân som i alla hans andra angelägenheter? Det står i en hadîth:
”Sannerligen, då en tjänare inleder sin bön, så ska han vända sitt ansikte mot Allâh, och han ska inte vända det bort från Honom förrän han lämnar eller vänder sig till höger och vänster.” [Detta är då han gör taslîm (säger ”as-Salamo ’alaykom wa rahmatollâh” till höger och vänster sida) i slutet av bönen.] [Rapporterad av Ahmad, Abû Dâwûd och an-Nasâ’î]
Det är också rapporterat i en hadîth att: ”Sannerligen, så länge tjänaren är i bön, så erhåller han tre saker: Välsignelser flödar över honom från himlen ovan, änglarna sitter runtomkring honom från hans fötter upp till himlarna, och en kallare säger: ’Om tjänaren kände till Den Som hör hans viskande uttalanden så skulle han aldrig lämna sin bön!’” [Denna rapportering nämndes av Mohammad ibn Nasr al-Mirwazî i Kitâb-us-Salâh från hadîthen av al-Hasan al-Basrî i en morsal-form (en ofullständig kedja av återberättare, där ingen följeslagare nämns)]
Allâh överhopar Hans Barmhärtighet över den tjänare som förrättar bönen på ett ödmjukt sätt och i undergivenhet gentemot Honom, i ett tillstånd av fruktan och åkallandes Honom med det han längtar efter (d.v.s. Allâhs välbehag), och med hopp om Hans Barmhärtighet.
På detta sätt förrättar han bönen gentemot sin Herre, det mest viktiga hos honom, och han tillägnar Honom sina uttalanden som han viskar, och han står upprätt i dyrkan, och utför rokô’ och sudjôd, och han tömmer sitt hjärta och sina känslor och strävar efter att göra sina handlingar i dyrkan så perfekta som möjligt, för han vet inte om han kommer ha möjlighet att förrätta en till bön efter den, då han kan övertas av döden innan han hinner be igen.
Så han står uppriktigt inför sin Herre, med djupa känslor, och hoppas på att få denna handling accepterad, och är rädd för att den inte ska bli accepterad. För sannerligen så är dess acceptans en källa för glädje, och om handlingen inte accepteras är den orsak för förtvivlan och bedrövelse. Ingenting får vara viktigare hos dig – åh min broder i Tron – än denna bön och dina andra handlingar (d.v.s. att Allâh ska acceptera dem).
Vad förtjänar din orolighet och bedrövelse mer än detta? För du bör frukta – ja, sannerligen bör du befinna dig i stor oro– att du vet inte om din bön blivit accepterad hos Allâh överhuvudtaget, inte heller vet du om någon av dina goda handlingar accepteras.
Vet du om du kommer bli förlåten för dina synder överhuvudtaget? Efter allt detta har du ingen garanti om att du kommer skyddas från det (d.v.s. Helveteseldens straff). Så vem förtjänar då dina tårar och din ledsamhet mer än Allâh – så att Han kan acceptera dina handlingar?
Som tillägg till detta så vet du inte heller om du kommer vakna eller inte på morgonen, och inte heller vet du om du fortfarande kommer vara här på kvällen – kommer du då ges den glada bebådelsen om Paradiset, eller den dåliga bebådelsen om Helvetet?
Jag vill bara varna dig – åh min broder – för denna hemska fara. Det är inte passande att du endast känner dig lycklig p.g.a. din familj, din förmögenhet eller dina barn. Det är ytterst förvånande att du fortsätter att inte bry dig, jagandes flyktiga nöjen, slösandes din tid utan att bry dig om denna viktiga sak.
För du drivs snabbt i riktning mot döden både dag och natt, timme efter timme, likt ett ögonblick. Du ska förvänta dig – min broder – att din tid kan komma när som helst, och glöm inte bort att denna stora vånda kan besöka dig. Med full säkerhet måste du smaka på döden.
Din tid kan vara kommen på morgonen eller kvällen. Du kommer att skiljas från allt som du hade – för att antingen bli belönad med Paradiset eller straffad i Helvetet. Vi har hört beskrivningar och berättelser om dem i överflöd. Har du inte hört – åh min broder – dessa ord av en from tjänare:
”Jag förvånas vad gäller Helvetes eld – hur sov den som lyckades fly från den?
Och jag förvånas vad gäller Paradiset – hur sov den som längtade efter det?
För vid Allâh!
Om du varken längtar efter Paradiset
eller fruktar Helvetes eld
så är du förstörd,
och plågsam kommer din smärta att vara.
Oändlig är din sorg och dina tårar finner inga gränser;
du kommer då att vara bland dem usla, de straffade.
Så om du påstår dig vara bland dem
som söker skydd från Elden
och som längtar efter Paradiset;
sträva då efter det du söker
och bli inte vilseledd av jordelivets lockelser!”
