Berättelsen om
’Urwah ibn al-Zubayr
’Urwah ibn al-Zubayr kom för att besöka Khalîfen al-Walîd ibn ’Abdu’l-Malik. Med honom var hans son Muhammad, som var en utav de mest stiligaste männen. Den unge mannen hade klätt upp sig i fina kläder för tillfället, och hade hans hår i två flätor.
När al-Walîd såg honom, sade han, ”Det är så här de unga människorna av Quraysh ser ut!” och genom det uttalandet, satte han det onda ögat på honom. Innan han åkte, blev den unga mannen sjuk. När han var i stallet [och förberedde inför resan] ramlade han ner, och hästarna strampade ihjäl honom.
Sedan fick ’Urwah kallbrand i hans ben, och al-Walîd sände läkare till honom, som föreslog att benet skulle bli amputerat, annars så skulle kallbranden spridas till resten av kroppen och döda honom. ’Urwah höll med, och läkarna började ta bort hans ben, med att använda en såg.
När sågen nådde benet, svimmade ’Urwah, och när han vaknade upp, rann det svett från hans ansikte, och han upprepade, ”Lâ ilâha ill-Allâh, Allâhu akbar.” När operationen var klar, tog han upp sitt ben och pussade det, sedan sade han:
”Jag svär vid Den Som satte fast mig på dig, jag brukade aldrig gå till någon plats med fel handlingar eller till någon plats där Allâh inte skulle gillat att jag var på.” Sedan gav han order att benet skulle bli tvättat, parfyrmerat, insvept i ett tygstycke och begraven i den Muslimska gravplatsen.
När ’Urwah lämnade al-Walîd och återvände till Madînah, gick hans familj och vänner ut till utkanterna av staden för att beklaga sorgen. Det enda svar han gav var att citera från Qur’an:
”Sätt nu fram vårt middagsmål; det har varit en ansträngande färd!” [Koranen, al-Kahf 18:62].
Han sade inget mer än det. Sedan sade han, ”Jag kommer inte att gå in i Madînah, för att människorna där glädjers sig antingen över andras olyckor, eller så känner de avundsjuka för deras välsignelse.” Så han gick för att stanna på en plats vid al-’Aqîq.
’Îsâ ibn Talhah kom för att besöka honom där och sade:
”Må dina fienders fäder förgås!” och frågade honom, ”Visa mig olyckan för vilken jag har kommit för att trösta dig.” ’Urwah visade hans stump, och ’Îsâ sade, ”Vid Allâh, vi förberedde dig inte för att brottas!
Allâh har räddat det mesta utav dig; ditt omdöme, din tunga, din syn, dina två händer, och ett utav dina två ben.” ’Urwah sade till honom, ”Ingen har tröstat mig så som du har.”
När läkarna kom för att utföra amputeringen, frågade de ’Urwah om han skulle dricka berusningsmedel för att lätta på smärtan. Han sade, ”Allâh testar mig för att se graden av mitt tålamod. Hur kan jag gå emot Hans befallningar?”
Patience and Gratitude av Imam Ibn Qayyim Al-Jawziyah
