Den som lyder Allâh
”Ibn al-Qayyim sade:
”Att använda ens kroppsliga organ i Allahs lydnad stärker dem, medans att använda dem för att synda och att vara Allahs olydig försvagar dem.”
Han tillägnade ett helt kapitel om detta, i hans fantastiska bok, ‘al-Fawa’id,‘ och jag har nämnt detta i mina tidigare dokumenterade lektioner. Till och med Jinn och människor hjälper den troende om han lyder Allâh. För att göra en lång historia kort, den som lyder Allâh, så kommer allting att lyda honom. Och vi informerade er om att, den dagen som ’Uqbah bin Nafi’ ville grunda staden av Qayrawan i mitten av en tjock djungel, så bad han twå rak’ahs, och sade, ”O ni sega bestar! O ni vilda djur! O ni giftiga ormar! Vi är armén av Muhammad! Vi vill etablera oss här,så, försvinn!” Minuter senare, så bar alla djur i området sina barn, och lämnade djungeln.
Den som lyder Allâh, så lyder allting honom! Allting!
Den dagen som de var i Persien [Iraq], en utav följeslagarna – och den följeslagaren hade aldrig lärt sig de Persiska, Romerska, eller Assyriska språken – sade någonting på Persiska, så, de Persiska trupperna evakuerade. Han kan inte Persiska, och inte heller Pashtu! Så, när de sprang iväg, så hann följeslagarna ifatt dem, fängslade dem, och frågade dem.
”Varför sprang ni iväg?”
De svarade:
”Vi hörde, från er följeslagares tunga, att ni hade kommit för att äta upp oss, så, vi sprang iväg!”
Följeslagarna frågade den följeslagare som hade sagt detta:
”Vad sade du?”
Han svarade.
”Jag har ingen aning.”
Änglarna hade talat på hans tunga! Vi har nämnt tidigare att Änglarna brukade tala genom ’Umars tunga. En Ängel, som talar i hans namn. På grund av detta, ibland, så kan en djävul tala på tungan av en människa! Om han är arg, till exempel, kommer Djävulen tala på hans tunga. Följaktligen, är det rekommenderat att han utför tvagningen, för att utestänga Djävulen, därför att ”ingenting får Djävulen att upphöra förutom vattnet av tvagningen.”
Så, lydnaden till Allâh… ya Salaam! Jag är förvånad över hur mänskligheten lever, mina bröder!”
’Fi Dhilal Surat at-Tawbah’; s. 502
