Ahmad ibn Hanbal

(780-855) och Hanbali-skolan

abu Abdullâh Ahmad ibn Hanbal ash-Shabâni föddes i Bagdad år 780, där han växte upp som föräldralös. Han har beskrivits bland annat som ”Bagdads imam” och som ”Islams sanne Shaykh, muslimernas ledare i sin tid, Hadîth-mästare och religionens sigill (1) Ordet som här översatts med ”sigill” är ”proof”, möjligtvis kan den arabiska frasen vara ”Zayn ad-Dîn”…” [Encyclopedia of Islam (New Edition) vol. I, E J Brill, Leiden 1960 sid. 272; Imâm adh-Dhahabi, cit. i Ahmad]

I Bagdad studerade han lexikografi, rättsvetenskap [jurisprudens (Fiqh)] och profettraditioner (ahadîth plural för Hadîth), men gav sig ut på resor för att söka mer kunskap, i huvudsak Hadîth.

Under 16 år reste han i Kufa, Basra, till Mecka och Medina, Yemen, Damaskus, Marocko, Algeriet, Persien och Khurasan. Under sina resor samlade han in och memorerade hundratusen (ahâdîth).

Väl tillbaks i Baghdad kom han att studera jurisprudens och dess grunder (usûl ul-fiqh) för imam ash-Shâfi‘î. Denne lär ha sagt om sin elev, då han lämnade Bagdad för att åka till Egypten:

”Då jag lämnade Baghdad så lämnade jag inte någon där mer Gudfruktig, kunnig inom den heliga Lagen, avhållsam, hängiven eller kunnig är ibn Hanbal.”

Av respekt för honom gav ibn Hanbal heller aldrig några religiösa dekret (Fatâwa) då imam Shâfi‘î befann sig i Irak.

Ahmad vann ryktbarhet under Abbasid-Kaliferna al-Ma‘mûn och  al-Mu‘tasim. Dessa hade anammat den mu‘tazilitiska doktrinen om att Koranen var skapad och avkrävde av teologerna att de också offentligt skulle anamma denna doktrin.

Imam Ahmad vägrade ihärdigt att acceptera denna doktrin som gick emot den ortodoxa uppfattningen om att Koranen är Allahs oskapade ord. Han utsattes för påtryckningar, fördes till Kalifen i inkvisitionsliknande domstolar och fängslades.

Återgivningen av diskussionerna mellan imamen och al-Mu‘tasim angående Koranens natur visar på en viss finurlighet hos imamen. Bland annat återges en diskussion på följande sätt: Imamen har först till kalifen från sin fängelsecell och kalifen frågar imamen om hur natten i cellen har varit.

Imamens svar blir följande:

Imam Ahmad sade: ”I godhet, all lov tillkommer Allah, förutom min vistelse i denna cell, Åh ameerul-Mu’mineen [de troendes ledare], jag såg något enormt”

Han sade till honom: ”Berätta vad såg du?”

Imam Ahmad svarade: ”Jag vaknade mitt på natten, utförde tvagning för bönen och bad två bönecyklar [Rak’ah]. / … / därefter stod jag upp, utförde at-Takbeer och reciterade: ”Alhamdu lillaah [Öppningens kapitel] …” sen tänkte jag läsa: ”Qul Huwwa allaahu – Ahad [Kapitel 112]” men jag kunde inte. Jag försökte och försökte, sen tänkte läsa något annat från Koranen men jag kunde helt enkelt inte, vid det ögonblicket hamnade mina ögon på ena hörnet av fängelset och såg Koranen liga på golvet, den var död, så jag tvagade den, höljd den och sedan bad över den och begravde den.”

al- Mu‘tasim sade, ”O Ahmad olycklig vara du, kan Koranen dö !?

Imam Ahmad svarade: ”Ja det är vad du säger – att den skapad, och allt som skapad kommer att dö”

al-Mu’tasim sade då: ”Ahmad har försvagat oss, Ahmad har försvagat oss.” [Hanbal 1997: 93]

Han blev slutligen brutalt slagen och fängslad, men höll trots sina umbäranden fast vid sin ortodoxa uppfattning om Koranen. Han fick så småningom återvända hem, men förhöll sig relativt tillbakadragen, ibland till och med gömd för att undkomma fiender, och återupptog inte sina lektioner förrän år 847 då en ny kalif tillträdde, al-Mutawakkil, som återinförde ‘asharismen.

Bland imamens arbeten återfinns främst hans stora hadîth-encyklopedi, al-Musnad vilken innehöll mer än trettiotusen profettraditioner. Verket slutfördes av hans son ‘Abd Allâh och haditherna ordnades inte efter innehåll utan efter det första namnet i berättarkedjan.

Andra viktiga texter är Radd ‘alâ al-Djahimiyyah , al-Zanâdiqah och Kitâb us-Sunnah. Båda kretsar kring dogmatik [Aqidah]. I svaren tillbaka [Radd] diskuterar han och motbevisar Djahm bin Safwâns doktriner och i den senare diskuterar de doktrinella frågor som uppkommit i [Radd]. och slår fast sin egen ståndpunkt i dessa.

Imamen baserade sin doktrin på Koranen och på de samlade profettraditionerna (Sunnah). Koranen förstods bokstavligt utan någon allegorisk exeges. as-Sunnah är en vägledning till Koranen menade han, och i as-Sunnah finns det varken analogi (Qiyâs) eller liknelser (Amthâl). Inte heller kan detta förstås av intellekt eller begär (Hawâ) utan består snarare av att man följer det och överger alla begär. [Hanbal 1997:12]

Utöver dessa lades ännu en källa till, nämligen följeslagarnas (Sahâba) utlåtanden. Dessa menade han förstod, kände till och omsatte i praktiken Koranen och as-Sunnah mycket bättre än senare generationer.(2)Det råd som syftas på i texten kan vara profetens uttalande: ”… Den bland er som lever länge kommer att få se stora skismer, så ni måste hålla er till min sunnah och till de fyra rätt vägledda kalifernas sunnah, bit [hårt fast  om det med tänderna; och Akta er för nyligen påkomna saker för dessa är en innovation och varje innovation är en vilsegång och varje vilsegång är i helveteselden (Abu Dâwud, at-Tirmidhi) Till detta hade han som stöd bland annat profetens frid vare över honom efterlämnade påbud(3)EoI använder ordet wasiyyah, vilket kan betyda både ett råd och ett efterlämnat arv, ett testamente eller påbud. Vilket som är mest korrekt att översätta till/förstå lämnar jag dock åt någon mer kunnig att avgöra. till muslimerna att tillsammans med hans as-Sunnah även följa de rätt vägledda Kaliferna som skulle komma efter honom och att de skulle undvika innovationer i religionen (bid‘ah). Detta var enligt imamen de mest grundläggande principerna för as-Sunnah (4)Termen sunnah refererar i det här fallet inte till profettraditionen i sig utan snarare till den islamiska dogmatiken (‘aqîdah) och metodologin (manhâj) vilket verkar ha varit de tidiga muslimernas sätt att utöver den vanliga betydelsen använda ordet. Se F A Zumarlîs fotnoter till Hanbal 1997:7-8

Han ansåg också att en del av principerna för as-Sunnah var att man övergav begär (Hawâ), kontroverser, gräl och argumentationer om religionen, man bör inte ens lära sig hur man argumenterar i sådana frågor. Den teologiska retoriken d.v.s. al-Kalâm i religiösa frågor är bland de sätt som är avskydda och förbjudna.(5)Imamen nämner i detta sammanhang en rad frågor som var aktuella i den religiösa debatten vid den här tiden, bl a qadar, ru‘yah – dvs synen av Gud på domedagen – Koranen mm. Se Hanbal 1997:16 [Hanbal 1997:16]

Källa:

Ibn Hanbal, Ahmad, Foundations of the sunnah, al-maktab as-salafiyyah, 1997

Laoust. H. Ahmad b. Hanbal,  – (Ed) H. A. R.Gibb, J. H. Kramers m fl.

Print Friendly, PDF & Email

Fotnoter   [ + ]

1. Ordet som här översatts med ”sigill” är ”proof”, möjligtvis kan den arabiska frasen vara ”Zayn ad-Dîn”…
2. Det råd som syftas på i texten kan vara profetens uttalande: ”… Den bland er som lever länge kommer att få se stora skismer, så ni måste hålla er till min sunnah och till de fyra rätt vägledda kalifernas sunnah, bit [hårt fast  om det med tänderna; och Akta er för nyligen påkomna saker för dessa är en innovation och varje innovation är en vilsegång och varje vilsegång är i helveteselden (Abu Dâwud, at-Tirmidhi)
3. EoI använder ordet wasiyyah, vilket kan betyda både ett råd och ett efterlämnat arv, ett testamente eller påbud. Vilket som är mest korrekt att översätta till/förstå lämnar jag dock åt någon mer kunnig att avgöra.
4. Termen sunnah refererar i det här fallet inte till profettraditionen i sig utan snarare till den islamiska dogmatiken (‘aqîdah) och metodologin (manhâj) vilket verkar ha varit de tidiga muslimernas sätt att utöver den vanliga betydelsen använda ordet. Se F A Zumarlîs fotnoter till Hanbal 1997:7-8
5. Imamen nämner i detta sammanhang en rad frågor som var aktuella i den religiösa debatten vid den här tiden, bl a qadar, ru‘yah – dvs synen av Gud på domedagen – Koranen mm. Se Hanbal 1997:16