Den som håller fast vid en rättskola (madhhab) bör klandras

av Shaykh ul-Islâm Ibn Taymiyyah

Ibn Taymiyyah – må Guds barmhärtighet vara över honom –  blev ombedd att förklara Nadjm ud-Dîn Ibn Hamdans uttalande:

Den som håller fast vid en rättskola (madhhab) bör klandras om han går emot den utan bevis, taqlîd eller någon annan ursäkt.

Ibn Taymiyyah – må Guds barmhärtighet vara över honom – svarade:

[Vad som] avses med detta uttalande:

[Det] är att den som håller fast vid en specifik rättskola (madhhab) men som handlar tvärtemot den, utan att göra taqlîd på en annan lärds utlåtande (fatwa), utan att använda något bevis som grund som nödvändiggör [ett handlande] som går emot denna och utan någon annan lagenlig ursäkt (enligt sharî’a) som gör det tillåtet för honom att göra det som han gjorde – en sådan person följer sina begär och infall; agerar utan idjtihâd eller taqlîd; och gör något som är förbjudet utan en lagenligt grund (ur sharî’a).

Ja detta är något ont; så som shaykh Nadjm ud-Dîn avsåg, och det finns texter från imam Ahmad och andra [som förklarar] att det inte är upp till var och en att tro att någonting är obligatoriskt eller förbjudet och sedan enbart på grund av önskemål och infall anse att den saken inte längre är obligatorisk eller förbjuden… Men om det istället blir klart för honom någonting som gör det nödvändigt för honom att föredra ett uttalande framför ett annat; antingen genom detaljerade bevis om han känner till dem och förstår dem, eller för att han anser den ena av de två människorna vara mer kunnig om den här frågan och med djupare gudsfruktan (eng. piety) bakom det han säger och därför lämnar det ena uttalandet till förmån för den andres uttalande – då är detta tillåtet, ja det är obligatoriskt.

Översättarens sammanfattning:

Det är inte tillåtet att lämna en åsikt i den skola man följer utan en giltig anledning, som:

  • Taqlîd på en annan lärd;
  • Ett bevis som nödvändiggör det; eller
  • Att hans agerande är lagenligt.

Att lämna sin skola utan några av dessa skäl är att följa sina egna begär och infall och detta är något ont.

(Madjmû’ al-fatâwâ vol 20, sid 220-221)

Print Friendly, PDF & Email