Är slöjan verkligen ett påbud i Koranen?

I många debattartiklar, skrivna av ickemuslimer, har man framfört uppfattningen om att bruket av slöja inte har något egentligt stöd i Koranen. Till exempel argumenterar Sydsvenskans ledarskribent Per T Ohlson 8/10-2003 för ett förbjudande av slöjan under sken av att det offentliga rummet skall vara sekulärt. Det finns, menar han, inget stöd för slöjan i Koranen och i Haditherna – d.v.s. profettraditionerna. Och den Koranvers som jag skall diskutera nedan menar han är omstridd i sin tolkning och att det är den fundamentalistiska tolkningen av den som leder till slöjans motiverande.

Den ’omstridda’ koranversen lyder på följande sätt:

Säg till de troende männen att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet; det leder till större renhet i deras liv. Gud är underrättad om vad de gör.
Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mer av sina behag än vad som anständigtvis kan var synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen … [Koranen an-Nûr 24:30-31]

Det som är mest intressant är substantivet khimâr som här översatts som slöja. Muhammed Knut Bernström diskuterar detta i en fotnot till versen i sin tolkning av Koranen: ”Substantivet khimâr (plur. khumur) betecknar slöjan (el. huvudduken) som de arabiska kvinnorna före och efter islams inträde i historien hade för vana att fästa över håret. Enligt flertalet klassiska kommentatorer bars denna slöja mer eller mindre som prydnad, löst hängande ned på ryggen och eftersom kvinnodräkten enligt det då rådande modet omfattade ett framtill djupt urringat liv, lämnades bysten delvis bar. Kvinnorna uppmanas här därför att dölja den med hjälp av en khimâr. [Bernström 1998:511]

En sådan klassisk kommentator är Ibn Kathîr. Denna förklarar att ordet khimâr betecknar någonting som täcker och som används för att täcka huvudet. Att fästa slöjan innebär att dra den runt sig och knyta den säkert. Detta skall göras menar han över hals och bröstkorg så att ingenting kan ses av dem. Ibn Kathîr citerar profetens hustru ’Â’isha – må Gud vara nöjd med henne – som sade: ”Må Guds nåd vara över kvinnorna hos de tidiga emigranterna. Då Gud uppenbarade versen: ’låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen’ rev de sina livstycken och klädde sig i dem. [Fath al-Bâri, cit Ibn Kathîr 2000:69-70a]

Enligt ovanstående måste det vara mycket långsökt att argumentera för att slöjan inte har något stöd i Koranen eller i profettraditionen. Traditionen från ’Â’isha – må Gud vara nöjd med henne – visar också på två saker. Dels den djupa tro som avspeglades i kvinnornas handlingar då de i sin iver att följa Guds påbud till och med rev stycken ur sina andra kläder för att svepa in sig i. Och dels visar det på ett annat intressant faktum, nämligen att det inte måste vara en khimâr, vare sig enligt arabiskt 600-talsmode eller på annat vis, för att påbudet skall kunna uppfyllas, utan vilket annat tygstycke som helst som är lämpligt för den funktionen är också tillräckligt. I förlängningen ger detta att de otaliga modeller för slöjor som används av troende kvinnor världen över inte skulle vara något som är påhittat eller avvikelser från Koranen utan snarare ett tillämpande av Koranens bud med samma religiösa attityd som de tidiga muslimska kvinnorna som än idag tjänar som förebild för troende muslimer.

En avslutande poäng är också att vi – muslimer – känner vår religion bäst och det är inte upp till ickemuslimer – t ex i debattartiklar med andra syften än allmän välgång för muslimska kvinnor – att avgöra vad som är islamiskt korrekt eller inte. Den diskussionen är en inomislamisk angelägenhet som inga andra än muslimer har rätt att delta i.

Källor:
Bernström, Muhammed Knut, Koranens Budskap, Proprius Sthlm 1998
Ibn Kathîr, Tafsir Ibn Kathir (abridged), Darussalam, Riyadh 2000

Print Friendly, PDF & Email