Själen & dess definitioner

Tazkiyat an-Nafs

Ibn Abi al-‘Izz talar om an-Nafs i sin kommentar till at-Tahâwis ‘aqîdah förklaring: Koranen, profetens föredöme (sunnah), följeslagarnas samstämmighet och rationellt tänkande bevisar att själen (an-nafs) är en kropp av annan essens än den fysiska, synliga kroppen.

Det är en kropp från ljus och från en högre källa. Den är väldigt lätt, den är levande och i rörelse. Den implementeras genom de fysiska lemmarna. Den sprider sig genom dem som vatten genom ett bevattningsställe eller som olivolja genom ett olivträd eller som eld genom ett kol.

Så länge lemmarna är friska nog att acceptera själens effekter förblir själen i den och driver den kroppens känslor, rörelser och viljekraft.

Men om den är dålig blir blandningen av beståndsdelarna också dålig och den accepterar inte den effekten… (1)

En kortare definition finner vi hos Anas Karzûn, som säger:

Själen (an-Nafs) är någonting i det inre i en människas entitet vars exakta natur inte går att uppfatta. Det står redo att acceptera vägledning mot gott eller mot ont. Den kombinerar ett antal mänskliga attribut och karakteristika som har en tydlig effekt på mänskligt beteende. (2)

Den kanske viktigaste poängen här är den att Gud har skapat människan på det viset att hon är förmögen att acceptera och följa en vägledning mot vad som är gott – såväl som mot ont.

Frågan som uppstår blir vilket av dessa karakteristika hon skall stödja och utveckla, och vilka av dem hon skall kontrollera och praktiskt taget utplåna.

Om hon utvecklar och lever i enlighet med dessa kvalitéer kommer hon att följa den rätta vägen. Men om hon följer och lyder sin själs lägre begär kommer hon att leda sig själv mot sin undergång. (3)

Tre tillstånd hos själen, an-nafs

Nafs al-ammarâtu bi l-sû’

”Sannerligen är an-Nafs den som påbjuder [befaller] människan mot det onda, [och ingen går fri från detta] utom den som min Herre i Sin nåd förbarmar sig över.” (4)

Detta är en referens till an-Nafs al-ammarâtu bi l-sû’. Detta är den själ som dras till den fysiska världen och som söker kroppsliga och fysiska begär och nöjen. Det förnedrar hjärtat och drar det ner på den lägsta av nivåer. Det är ondskans säte källan till en ond karaktär.

Om någon tillåter sina lägre karakteristika att styra sitt liv då kommer han inte att känna någon ånger för de fel och synder som han begått. Han är inte på den nivån av moraliskt medvetande att han verkligen kan uppfatta sitt onda.

En sådan person har vänt ryggen åt guds vägledning och åminnelsen av Honom. Och då någon vägrar att ta Gud som beskyddare utses något annat till följeslagare:

”Den som är blind för den Nåderikes påminnelser låter Vi få ett ont väsen som ständig följeslagare” (5)

I detta tillstånd kan satan lätt viska till honom och uppmuntra honom till att göra ont medan hans själ, som dras till dessa sorters handlingar villigt åtlyder.

An-Nafs illawwâmat

”Jag kallar till vittne den anklagande [rösten] i människans [inre]!” (6)

Mudjâhid sade: detta är den själ som klandrar sig självt för vad den har gjort och känner ånger. Den klandrar sig själv när den har gjort fel: varför gjorde han det eller det, och då den gjort gott: varför gjorde han inte mer av det. (7)

Al-Hasan al-Basri kommenterade versen med orden: Vid Gud! Vi kan inte finna någon troende utan att han klandrar sig själv. [Och frågar sig.] vad var min avsikt med mitt tal, vad avsåg jag med mitt ätande, vad avsåg jag med mina inre tankar? Vad gäller syndaren fortsätter han utan att klandra sig själv. (8)

Många människor pendlar mellan dessa två själstillstånd: drivna till att göra onda handlingar ock känner sedan ånger efteråt.

Men då sann tro växer sig stark i en människas hjärta kommer inklinationerna i hans själ mot det onda att försvagas. Snarare kommer de att helt domineras av inklinationerna mot Gudsfruktighet.

An-Nafs al-Mutma’innat

Här når själen en ny nivå som visserligen inte är fri från synd men så dominerat av godhet att själen känner en frid och ro som inte kan föreställas eller kännas av den som inte har upplevt det själv.

Det är en själ som lyder Gud, som är nöjd med vad Han föreskrivit den och som förlitar sig på Honom enbart.

Det är en själ som har smakat trons sötma och som inte söker något substitut eller någon ersättning för den tron.

Det är det eftersökta själstillstånd som refereras till i versen.

[Då säger Gud till den rättfärdige:] ”Du själ, som har kommit till ro!
Vänd tillbaka till din Herre, tillfredsställd [med Hans gåvor och] omsluten av Hans välbehag!
Stig in med skaran av Mina tjänare!
Stig in i Mitt paradis!” (9)

Den rofyllda själen är inte ett tillstånd man kan nå utan ansträngningar. Om man låter sin själ vara utan kontroll eller disciplin och förstör dess potential till det goda snarare än att öka det kommer det att driva en till att göra sådant som är ont. Men om man kontrollerar sin själ – dvs att man tvingar sig själv till att kontrollera sitt själv – då kan ens själ nå detta potentiella tillstånd, som nås genom själens renande, tazkiyat an-nafs.

För att summera:

  • Själen är en ickefysisk entitet vars precisa studium ligger utanför människans räckvidd;
  • Bland dess viktigaste egenskaper är dess potential till antingen gott eller ont;
  • I grunden har Gud gett själen en sådan vägledning att det inte finns någon ursäkt för människan att låta sin själ uppslukas av ondska eller onda makter.

Om någon låter det ske gör han helt enkelt sin själ en orätt och förtjänar därigenom ett dåligt liv i detta och det efterkommande livet.

Fotnoter


(1) [Ibn Abil ‘Izz, Shahr al-‘Aqîdah at-Tahâwiyyah, cit. Zaraboozo 2002.158]
(2) [Anas Karzûn, Minhadj al-Islâm fî Tazkiyah an-Nafs, Cit. Zaraboozo 2002:60]
(3) [Zaraboozo, 2002:60]
(4)  [Koranen Sura Yusuf 12:53]
(5) [Koranen Sura Az-Zukhruf 43:36]
(6) [Koranen Sura al-Qiyâmah 75:2]
(7) [al-Qurtubi cit. Zaraboozo 2002:67]
(8) [Ibn Kathîr, cit Zaraboozo 2002:67]
(9) [Koranen Sura al-fadjr 89:27-30]

Print Friendly, PDF & Email