al-Fatihah (Ingressen)

– tematisk kommentar till Koranens första kapitel

Muhammed al-Ghazâlî

Vem var Shaykh Muhammed al-Ghazâlî?

Shaykh Muhammed al-Ghazâlî föddes den 5: e Dhul hijja 1355 (22 september, 1917) i Egyptiska al-Buhayrah, och dog 19: e Shawwâl 1416 (9 mars, 1996). Under sin livstid undervisade han vid Umm ul-Qura i Mecka, vid Qatars universitet och vid al-Amîr ‘Abd al-Qâdiruniversitetet för islamiska vetenskaper i Algeriet. Innan sin död innehade han posten som ordförande för det akademiska rådet vid det internationella institutet för islamiskt tänkande i Kairo. Shaykh al-Ghazâlî författade mer än sextio böcker av vilka många har blivit översatta till olika språk. Han fick också ta emot flera utmärkelser, bland annat ”The First Order” av republiken Egypten (1988), ”King Faisal Award” (1989) och ”The Excellence Award” från Pakistan. [Från baksidestexten till M Al-Ghazâlî, A thematic Commentary on the Qur’an, Islamic Booktrust, Kuala Lumpur 2001]

* * *

I Guds den Barmhärtiges, den Nåderikes namn.

”I Guds den Barmhärtiges, den Nåderikes namn.” (v.1) Denna surah, så som alla andra suror, med undantag för sura at-Tawba, börjar med Allahs (swt ) namn. Det mest upphöjda och heligaste av namn, vilket då det åkallas ger skydd från all skada och ondska. Så som ett uttryck av tacksamhet och lovprisning till Gud representerar denna sura Koranens själva hjärta och själ och även om det är en av de kortare surorna anses den ofta vara den mest lysande av dem alla. Al-Fâtihah återger islams kvintessentiella ideal som ger uttryck för och definition av det förbund som gjorts mellan människorna och Gud, som på vilket missionen och uppgiften i denna värld grundas. Utöver detta är den en uppriktig bön till Gud, en vädjan från hjärtat om att visa människorna den rätta vägen, att ge dem vägledning och att låta den förtjäna Hans behag och välvilja.

Låt oss titta lite närmare på versen: ”Prisad vare Gud, all skapelses Herre” (v.2). Denna vers uttrycker tre koncept:

1. pris och lovsjungande av Guds den Allsmäktiges storhet, förträfflighet och perfektion;

2. lovprisning av Gud, Skaparen och Försörjaren, för den nåd, frikostighet och vänlighet Han har visat gentemot Sin skapelse; och

3. uppskattning och tacksamhet mot Skaparen och Försörjaren för alla gåvor och all nåd Han skänkt Sin skapelse.

Varje gång man uttalar dessa ord eller uttrycker dessa känslor, då lovsjunger man inte bara Gud, utan prisar och tackar Honom samtidigt.

Skapelsens Herre

”Skapelsens Herre” (v.2) är ett bekräftande av att Gud är alltings mästare, från det mäktigaste till det ödmjukaste av varelser, varhelst de kan vara på jorden och i universumet. Han är mästare över människor, djur, växter, änglar, planeter, stjärnsystem, det sedda och det osedda. Allting som har existerat eller som någonsin skall komma att existera i denna världen är underordnat Gud, underkastat Honom, bundet till Hans makt och totalt beroende av Hans nåd, välsignelser och medkänsla. Gud säger på ett annat ställe i Koranen:

Allt lov och pris tillkommer Gud, himlarnas Herre, jordens Herre och Herren över alla världar! Honom tillhör all makt och härlighet i himlarna och på jorden och Han är den Allsmäktige, den Vise. (Al-Djâthiyah 45:36-37)

Den Barmhärtige, den Nåderike

”Den Barmhärtige, den Nåderike” (v.3). Människor och all annan skapelse, lever genom Guds nåd som flödar över all uppskattning. Vore det inte för Hans nåd, skulle vår existens ha eroderat av både våra synder och vår otacksamhet såväl som av vår arrogans och våra tendenser till övermodighet.

Domedagens Herre

”Domedagens Herre” (v.3). Detta refererar till räkenskapens dag, som signalerar början till ett nytt liv i total kontrast till vårt nuvarande flyktiga liv. Konceptet om en ”domedag” har helt suddats ut och glömts bort i dagens materialistiska samhälle. Det har blivit ett ämne för satirer och förlöjligande. I utbildning, lag, nationell och internationell politik har det medvetet hoppats över eller fösts åt sidan. Trots detta representerar det mest grundläggande och fundamentala faktumet i människans existens och är något som måste vördas och räknas med.

Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp

”Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp”

[Koranen kap 1 v.5]

Var och en och allting är i behov av Gud och hans välvilja.
Profeten Muhammed (må Guds frid och välsignelser vara över honom) brukade anropa Gud: ”Hjälp mig att minnas dig, att tacka Dig och att dyrka Dig, på det bästa vis jag kan.”
Det berättas att han gav rådet: ”Då ni har ett speciellt behov av något, be då Gud att ge er det, och då ni behöver hjälp, sök den då hos Gud.”

Led oss på den raka vägen – den väg de vandrat som Du välsignat med Dina gåvor…

”Led oss på den raka vägen – den väg de vandrat som Du välsignat med Dina gåvor…”

[Koranen kap 1 v.6-7]

En rak linje är det kortaste avståndet mellan två punkter och är därför unik. Vemhelst som lever ett rakt och rättfärdigt liv kommer att vara på den rätta vägen till Gud, för det är den enda säkra och direkta vägen som leder till Honom. Guds religion är en religion, predikad av alla profeter och budbärare under alla stadier av mänsklighetens historia. Den grundas på Guds en-het som förtjänar total trohet och full lovprisning, av Vilken allt och alla är beroende.

Detta begrepp verkar vara ett ämne för betydande förvirring och debatt bland efterföljare av vissa samtida religioner. Men muslimer tror med säkerhet på att allting som existerar, människor eller annat, är helt underkastade och beroende av Gud i varje aspekt av sin existens, nu och i det kommande livet. Och det finns inga undantag från denna regel; varken bland människor eller andra skapelser. De som förnekar eller bortser från detta faktum är dömda till undergång och föröd-mjukelse.

Å andra sidan, vemhelst som villigt underkastar sig Gud och Hans budbärare Muhammed (må Guds frid och välsignelser vara över honom) kommer att finna den rätta och raka vägen och följa den. Gud säger på ett annat ställe i Koranen:

De som lyder Gud och sändebudet skall få en plats vid sidan av dem som Gud välsignar med Sina gåvor – profeterna och de sanningsenliga och de som med sina liv vittnat om sanningen och de som gjorde det goda och det rätta – en ädel skara! (Al-Nisâ’ 4:69)

Vad gäller de som tar sig andra gudar, eller gudomligheter, vid sidan om Gud eller nonchalerar Guds bud, deras situation kommer att vara hopplös och de kommer att bli ödelagda, vältrande sig i de förenade konsekvenserna av både Guds vrede och att totalt ha förlorat riktningen. Människor bör sträva efter att vara klara och korrekta i sitt tänkande, uppriktiga i sin syn och sin uppfattningsförmåga. När människorna väl fått ta del av sanningen bör de upprätthålla den, visa ödmjukhet inför Gud, och vänlighet och välvilja mot andra varelser.

Gud föreskrev recitationen av denna surah som en del av varje muslimsk bön, inklusive de fem obligatoriska. Det är en uppfriskande regenerering, och en intim kommunikation mellan människorna och deras Herre. Det är ett manifest med grundläggande sanningar och ideal, och det är ett ödmjukt närmande från en anspråkslös tjänare som söker sin Herres och allsmäktige Guds förlåtelse . Profeten Muhammed berättas ha citerat Guds uttalande:

Bönens [frukter] delas lika mellan Mig och Min tjänare, och Min tjänare kommer att skänkas det han bett om.
Då han läser: ”Prisad vare Gud,” säger Gud: ”Min tjänare har prisat Mig.”
Då han läser: ”Den Barmhärtige, den Nåderike,” säger Gud: ”Min tjänare har tackat mig”.
Då han läser: ”Domedagens Herre,” säger Gud: ”Min tjänare har upphöjt Mig och underkastat sig Mig.”
Då han läser:” Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp,” säger Gud: ”Detta är mellan Mig och Min tjänare, och Min tjänare kommer att få det som han har bett om.”
Och då han läser: ”Led oss på den raka vägen – den väg de vandrat som Du välsignat med Dina gåvor; inte de som drabbats av [Din] vrede och inte de som har gått vilse,” säger Gud: ”Detta är för Min tjänare, och hans önskan kommer att bli uppfylld.”

Vi reciterar dessa välsignade ord i bön och pris till nytta våra egna själar, precis som det är nödvändigt för kroppens hälsa att regelbundet tvätta sig. Förtjänsterna vi skördar rättfärdigar recitationens regelbundna upprepande. Kroppen förblir inte ren då tvättas bara då och då; den behöver tvättas regelbundet genom hela ens liv. På samma sätt ställs inte människans temperament och uppförande till rätta genom en kort bön som emellanåt upprepad men snart glömd. Man måste stå inför Gud så frekvent som möjligt då människans lättsinnighet och obetänksamhet, såväl som satans insinuationer upphör aldrig och känner inga gränser. Bön, åkallande, och Gudsunderkastelse måste hållas fast vid och utföras så som en vana. Gud säger på ett annat koranställe:

Bönen är alla troendes plikt, knuten till bestämda tider

[Koranen Al-Nisâ’ 4:69]

På några få korta rader har vi därför ett sant uttryck för och en fullständig definition av den naturliga och riktiga relationen mellan människor och deras Herre. Essensen i denna är människornas erkännande av Gud, deras odelade prisande av Honom, deras angelägenhet om att komma närmre Honom, deras engagemang i dyrkan av Honom och deras fortsatta aktiva och uppriktiga ansträngningar att be om Hans gåvor, nåd och välvilja.
Allt detta så att Gud kan hjälpa människorna att finnas till och leva så som Han önskar att de gör.

Källa:

al-Ghazâlî, Muhammad, A thematic Commentary on the Qur’an, Islamic Booktrust, Kuala Lumpur 2001

Print Friendly, PDF & Email